Det händer ibland att jag stannar upp och reflekterar över tillvaron. Det känns som att det var nyss man stod på flaket och skrek ut sin lycka över att slippa gymnasiet (inte för att själva skolan var så jobbig) men det är ju för tusan över FYRA år sen..:?!?!?!?

Nåja, tiden går ju som alltid och jag tror att man växer något otroligt som människa av att klara av att bo ensam även vid ung ålder, jag flyttade hemifrån när jag var 16 för att plugga, men det finns även en hel del nackdelar. Man äter chips till middag (och går upp skitmycket i vikt) men tycker att det mesta i matväg är hutlöst dyrt (japp, chips är billigare i en tonårings hjärna) man bryr sig inte alls om hur det ser ut för det mesta, disk i drivor och skitiga trosor i soffan.

Idag kan jag känna att jag faktiskt, på riktigt, klarar av att inte bo hemma längre. Jag vet att det är billigt att storhandla, att inte äta ute bara för att man inte orkar diska, att trots noll inkomst på 2 månader och en flytt man fortfarande klarar av ekonomin. Och att veta att man är självständig, det är nog den bästa känslan av alla!

Sen att man på många sätt fortfarande får brutala ångestattacker, självkänslan går upp och ner, att i sinnet är man fortfarande 15 och vet ingenting, det är en helt annan femma!