Men det är svårt att hålla tårarna tillbaka när man ser tillbaka på en fin vänskap som jag trodde skulle vara orubblig från unga år till rullator.
Det finns så många minnen, så fruktansvärt många stunder jag ofta tänker tillbaka på och kan inte hjälpa att undra om det är samma för dig, och hur mycket jag än vill säga att allting är okej mellan oss så kan jag inte. Och det krossar mitt hjärta ännu lite till.

Visst, jag kanske lever i det förflutna och jag vet att jag borde se framåt istället för att sitta och gråta över gamla minnen och igendammade fotoalbum, men jag hoppas att vi någon gång ska kunna ses över en fika eller något och kunna prata om vardagliga saker. Om allt. Eller träffas och se en riktigt risig b-skräckis. Eller åtminstone kunna prata som folk om vi råkar på varandra någonstans. 

Jag tror jag förnekar för mig själv hur jag egentligen känner, och tror jag är tuffare än jag tror när jag i själva verket inte kan gå en vecka utan att du passerar genom min hjärna, och saknar dig. Hur ont det än har gjort vid varje svek, varje krossat hopp, varje gång du uppenbarligen gjort något viktigare än att träffa mig. Eller ens hört av dig.

Nåja. Jag vet ju inte ens om du läser min sketna lilla blogg. Men om du gör det och tagit dig såhär långt genom inlägget, så vet du hur jag känner.