Härom dagen fick jag ett samtal från socialen, nej, inte så att det var jag som var i trubbel eller så utan det är en tjej som kommer att bo i mitt trapphus som tydligen inte känner någon i Piteå, så jag blev tillfrågad om jag ville bli någon slags stödperson.
Jag blev till en början helt ställd och visste inte vad jag skulle säga men till sist bestämde jag mig för att tacka ja. Det skulle bli en bra början på min plan att jag skulle bli en bättre människa, men just när jag hade vant mig vid tanken att ha en slags vän på bestämda tider så ringde socialdamen igen med meddelandet att det inte skulle bli någonting.
Och det konstiga med hur jag reagerade var att jag blev lite (läs. LITE) sorgsen över att jag inte skulle få dom extra slantarna för min goda gärning. Gör det mig då till en sämre människa?
För att jag aldrig hade tackat ja från början om jag inte hade fått någon slags ersättning?

Eftersom jag gick miste om dessa pengar så lutar det allt mer åt att jag ska söka jobb på piteå-tidningen, men jag vet inte om jag ska söka som fotograf eller reporter.
Jag är inte särskilt bra på att skriva fyndiga saker eller göra det i artikelform, men man lär sig väl inget nytt om man inte tar risker eller hur?

Näe, nu ska jag ta tag i detta och skjuta mina fiender i Metal Gear Solid medan jag tänker färdigt.
Rock on!

jag satt och funderade i min ensamhet där jag sprang runt och sköt militärer på löpande band i GTA och kom på att det inte finns någon människa som känner mig, som vet mina misstag och som känner till mina demoner som har en tendens att trakassera mina drömmar. Det finns ingen som vet hur mycket jag ångrar mina beslut och vilka dom besluten var, det finns ingen som vet hur dåligt jag mår på grund av min familj och mina inre störningar.
Jag tror på allvar att jag lider av manodeppression men jag vill inte gå till någon psykolog eller terapeut och fp det diagnosterat (?) och för alltid bli stämplad som psykfall.

Och ja, jag är en sån människa som på blodigt allvar skulle kunna döda en människa utan att få dåligt samvete.
nä, jag vet inte, men det finns ingen som känner mig på riktigt.

Men jag tycker om alla ni som tycker om mig trots att mitt goda humör för det mesta är påklistrat.

Tack för mig

nu är dagen halvt till ända och jag har inte ådstakommit någonting, inte ens varit utanför dörren.
jag har läst D60 manualen och jag är lite klokare men inte är det mycket. Träningsvärk har jag också, det är oskönt...

det här var ointressant.