Ser jag på mig själv utifrån, med objektiva ögon, så vet jag vad jag bör göra,
så varför ska då hjärtat göra allting så svårt?

Och varför ska det vara så förbannat svårt att släppa taget?
Varför ska vissa människor bita sig fast?
Varför är man lindad kring någons lillfinger?
Varför ska man hoppas på något som ändå kommer sluta som det gjort så många gånger förr?
Varför tror man att folk förändras?
Varför har jag ens kvar numret?
Varför svarar jag?
Varför går jag?
Och varför fortsätter jag fråga, när jag ändå inte får några svar?